Nu är jag och familjen på plats i Panama City beach för Ironman Florida och semester. Vädret ser ut att bli ”vintrigt” med Florida mått, ca 15-18 grader på lördag så det känns riktigt bra! Målet är att få i hop ”ätandet” och kunna göra en löpning där magen är ”med” och så får vi se var vi hamnar. Nu är det dags för race meeting.

IMG_0800.JPG

Höstcykling

Emma Graaf

Nu är den ruskigaste och tristaste tiden på året här. De flesta triathleter och cyklister ligger förmodligen på soffan och käkar praliner nu när det börjar bli kallt, mörkt, regnar var och varannan dag och ibland snöar.

Men än är det inte off-season för Emma Graaf! Här trappas träningen återigen upp istället. Jag ska nämligen till Thailand och tävla en halv Ironman i slutet på november. Kommer bli väldigt tufft att komma från kalla och mörka Sverige till varma och fuktiga Thailand. Men kul ska det sannerligen bli och det räcker för mig just nu.

För att hålla mig motiverad blir det faktiskt mycket inomhuscykling, dels har jag varit spinningledare och fått till mina intervallpass på Sportsgym i Östersund, samtidigt som jag sitter och vrålar åt ett mindre gäng motionärer OCH får stå i centrum. Win win för mig. Dels har jag använt min rediga MTB och lånat cross för att ta mig igenom distanspassen i höstrusket. Idag blev det 3 timmar MTB i de gamla gruvskogarna i Ludvikatrakterna med tre grabbar från CSK Ludvika (cykelklubben).

Om några dagar anländer min Wattbike och då blir det bra åka av inomhus. Allt ovanstående tillsammans med min P5:a och trainer kommer jag få huuuur bra träningsförhållanden som helst inför Thailand.

Det händer grejer i mitt liv just nu. Flyttlasset har gått från Östersund till lilla Norhyttan där jag kommer ladda järnet inför min kommande tävling. Här har jag allt jag behöver så jag tror det blir bra, och det finns mycket tid för att dricka kaffe med mina bästisar och byfånar.

 

Distansrunda med grabbar från CSK Ludvika idag.

Distansrunda med grabbar från CSK Ludvika idag.

 

Höstcykling i Östersund förra helgen. Skönt att det finns likasinnade trots gråtunga skyar. Tack Simon för lån av cross...kanske dags att köpa en egen?

Höstcykling i Östersund förra helgen. Skönt att det finns likasinnade trots gråtunga skyar. Tack Simon för lån av cross…kanske dags att köpa en egen?

 

Fantastiskt eller fruktansvärt?

Vi tar det från början. Uppstigning 04.00 för frukost och förbereda sig för start 06.50. Trots att det är 2000 personer som skall starta så går det väldigt smidigt och det enda som tog tid var när startnumren skulle klistras på armarna.

Jag valde att starta ute till vänster under simningen och det var en lugn simning. Stora skillnaden mot hemma är att här ser man i vattnet och det är mycket fiskar att titta på… Kom upp ur vattnet bra och det kändes ok ut på cyklingen. Sen började det. Inte nog med att cyklingen ut på Queen K är en tråkig bansträckning så var det varmt (30 grader plus) och blåsigt.  Och värmen knäckte mig fullständigt. Det hjälpte inte att jag hällde vatten och is på mig vid varje aidstation. Jag upplevde hettan som fruktansvärd och det var den värsta idrottsupplevelse jag varit med om. Totalt tog det över 2 timmar längre tid än i Kalmar.

Nu hade jag inga tidsmål utan det var mållinjen som hägrade så hade jag ändå hoppats att det skulle gå något snabbare. Men jag hade ingenting att komma med utan jag fick även promenera mycket under löpbanan. Fick sällskap av en annan svensk andra halvan av löpningen och vi promenerade och joggade om vartannat till mål. Känslan när mållinjen dyker upp är obeskrivlig och trots allt skulle jag inte vilja ha det ogjort.

Vinden, värmen och banan är det som gör tävlingen och bibehåller myten runt tävlingen. För trots allt så är det en fantastisk miljö och stämning på Hawaii. Och om ett tag vill jag nog komma tillbaka och ta lite revansch och förbättra tiden.

Var det då fantastiskt eller fruktansvärt. Med lite distans så här ett dygn senare så var det nog både och. Och det är kanske det som är tjusningen med Ironman.

Aloha

image

 

Då var det bara några timmar kvar till den största triathlontävlingen i världen. Har varit och checkat in och gjort de sista förberedelserna. Som vanligt känner jag mig alltid sjuk dan innan ett stort lopp. Det är väl spänningen och nervositeten som gör sig gällande. Vad tänker jag då inför loppet imorgon? I Kalmar handlade det om att prestera men här är det att bli en finisher som gäller. Så tiden får bli vad den blir vilket jag nog aldrig sagt förut men det är så det känns nu några timmar innan start.
Håll alla tummar ni kan imorgon.
Aloha //Marcus

Passerade Argon 18 och kollade in nästa års tempocykel, Nice hoj.

image

image

image

Soft dag

Tog en dag med snorkling och vi såg både fisk och havssköldpadda. Insåg att dykningen därhemma inte är så spännande. Var även på prerace meeting. De visade filmer från tidigare lopp och segrare och det är så att man får gåshud. Skall bli otroligt häftigt att köra på lördag. Men med tanke på den extrema värme som det är här (även

image

locals säger att det är ovanligt varmt) så så kommer jag inte att ha några högre prestationskrav. Det viktiga är att komma i mål.
//Marcus

Andra dagen på plats och det är varmt varmt varmt.
Vi bor ca 5 km söder om Kailua Kona där själva tävlingscentret är. Tog en cykeltur dit i morse och vilken stämning det är, amerikaner vet hur man gör fest av ett arrangemang. Vältränade triathleter överallt, springandes, cyklandes och simmandes. Träffade även en del svenskar och pratade lite väder, hur formen är och vilka hjul som är bäst att köra med. Det lutar åt att jag kör Zipp 808 bak och 404 fram. Under eftermiddagen passade jag på att registrera mig och sen var det parade of nations.
Min största oro inför tävlingen är hur jag skall klara värmen. Givetvis handlar det om att dricka och att få i sig salter men även att jag måste sänka farten och inte gå med i någon annans tempo utan hålla min plan och taktik. Men annars känner jag mig avslappnad och jag skall försöka njuta av stunden på lördag.

image

image

I gott sällskap…

image

Simbanan i bakgrunden.

image

Parade of nations

Aloha
//Marcus

Emma Graaf

I helgen har jag varit med och tävlat igen. Denna gång var det Ironmantävling i Barcelona.

Tävlingen ägde rum strax utanför Barcelona i den lilla semesterorten Calella. Vädret upp till tävling var fantastiskt och vi fick utmärkta förhållanden att företräda oss optimalt.

Banan skulle vara pannkaksplatt vilket skulle innebära snabba tider. Det visade sig dock att cykelbanan var ganska tuff ändå med ett par backar och löpningen på fyra varv var platt men otroligt mentalt tuff i värmen.

Men för att ta det från början var det allt annat än varmt innan start på tävlingsdagen. Vi vaknade med ett ryck av att vi försovit oss. Fick tokstressa för att hinna till växlingsområdet och fixa i ordning då detta låg ca 2 km från starten, på väg dit började det ösregna, storma och blixtra. Vi var allt annat än torra och varma när speakern annonserade att starten skulle skjutas upp. Vi visste inte med hur mkt och vi satt och ömsom frös ömsom kissade i våra våtdräkter. Mentalt tungt med uppskjuten start. Fick i mig en halva banan iallafall.

Till slut blev det bara 30 min försening och när vi simmat 500 m blev det uppehåll i regnet. Det var dock en riktigt stökig simning med vågor från alla håll och svårt att navigera bra. Höll mig i en grupp om 6 st tjejer som simmade DÅLIGT.

När första AG-herrarna kom lackade jag och hakade på dem. Fuck the rest, tänkte jag bara och köttade iväg och fick lucka….det fick jag sota för eftersom jag strax därefter fick kramp. Upp ur vattnet som 8:a på tiden 1:02 (jävla skitsimning!).

Stack iväg på cykeln och märkte att min disk låg på bromsen (alla cyklar hade antagligen blåst ned under morgonen) fick till det snabbt och drog iväg. Hade ingen lust att krascha som ett annat damproffs framför mig så tog det väldigt lugnt ur stan och alla sjuttioelva rondeller vi skulle igenom. Körde ensam i nomansland hela vägen till Barca och tyckte jag hade bajs i benen, men watten var ändå över förväntan så jag körde på.

Extremt få vätskestationer, små flaskor och för stark sportdryck gjorde att jag hade en riktig svacka efter 12 mil (eller för optimistisk öppning) och det svårt att komma igen.

Som tur var jade jag en vitargogel m koffein kvar som jag pressade i mig och sedan vaknade jag till liv igen sista varvet.  Jag lyckades pressa in på pers men tyvärr 44 s efter den magiska 5 timmarsgränsen.

Växlingen gick fint och jag stack ut och sprang.

Coach hade sagt att jag skulle försöka mig på en tid under 3:30 och det kändes så lätt och fint att springa i 4:45-pace ända till 22 km där jag var tvungen att gå på toa. Därefter gick det sjukt långsamt och jag hade problem med näringsintaget. Varje gel jag tog kräktes jag upp halva och magen skvalpade som havet gjorde på morgonen.

Lyckades på nåt vis fiska upp en vitargo Cola gel långt nere i fickan, (var otroligt glad att slippa tävlingens egna märke) tog mig sedan samman och ökade sista fem km (tack Vitargo för att ni finns!). Mejslade ur det sista ur kroppen i 4:30-pace sista 2 km och undrade hur fasen det var möjligt.

I mål kom jag med nytt pers på 9:37.

Nu är det lite skönt break sedan blir det Challange Phuket i slutet av november.

Tack och hej!

Efter en lååååång resa är vi nu framme på Hawaii. Vi tar det från början
Planet till New York var försenat 6 timmar vilket innebar att det blev en extra övernattning där. Där fick vi hotellvoucher till ett hotell som det inte gick några hotellshuttles till. Men till sist fick vi ett nytt hotell. Flygrutten hade blivit ombokat att gå via Denver. Väl framme i Denver så fortsatte förseningarna och vi blev ytterligare 5 timmar sena. Efter en mellanlandning i San Francisco var vi på Hawaii halv två på natten lokal tid. 30 Timmar sena. Tur att man har tålamod…Skall snart ge mig ut på en joggingrunda vilket skall bli spännande då värmen är brutal.

image

Har monterat cykeln och den verkar vara i helt skick. Tack biknd helium.

image

image

Aloha
// Marcus

I går anordnade CykelCity tillsammans med Rapha en härlig cykeltur med start vid butiken i Stockholm ut över Vaxholm, Rindö och Gustavsberg innan vidare färd tillbaka mot stan. Jag hjälpte Mario att guida den lite snabbare av grupperna. Det bjöds på energi från Clifbar, fika med nygräddade bullar på Rindö och utsökt lunch med mingel efteråt på Cyclecafe Lemond. Det bästa är att vi var ca 100 st som trampade tillsammans!

IMG_0756.JPG

Planet till USA försenat 6 timmar vilket innebär att det blir en extra natt i New York och vi kommer ett dygn senare till Kona. Men nu kan det bara bli bättre…

image

//Marcus