Emma Graaf

Cecilia Czarnecki är vår nya medlem i Team Cykelcity Stockholm 2017. Cecilia är 17 år, född och uppvuxen i Norberg, Västmanland. Med sin bakgrund i både simning och cykling är hon verkligen ett namn för framtiden och hon har redan debuterat i juniorlandslaget i både cykling och triathlon. Cecilia tävlar främst på kortare distanser, sprint (750 m simning+40 km cykling+5 km löpning). Hon gjorde sitt förstatriathlon race 2015, och vann då Svenska ungdomsmästerskapen i sin åldersklass (USM). Hon deltog också i de Europeiska mästerskapen 2015 och en Europeisk Kontinental Cup 2016. Målet för 2017 är ännu ett SM-guld och att fortsätta utvecklas som en triathlet. Cissi går andra året på Hagströmska gymnasiet i Falun med inriktning triathlon.

Följ Cissi här:

Instagram: @cissssiii

Facebook: www.facebook.com/cecilia.czarnecki

CISSI_C

Emma Graaf

I september när vi kickade igång med träningen så bestämde jag och Simon att vi skulle börja med styrka och prehab för att bli starkare. Där och då var vi båda i riktigt risig form, så vi bestämde att vi skulle göra EN övning men varje dag i en månad för att bli starkare och komma igång med styrkan på ett lättsamt sätt.

Vi började med 100 st situps och där och då var det skitjobbigt; vi fick träningsvärk direkt. Men utvecklingskurvan var brant uppåtgående och snart var situpsen ”piece of cake” att göra.

Då kom nästa övning: statisk sidoplanka. Sedan utvecklades det till indrag i Redcord (se video nedan). Det var en tuff övning där vi började att köra 10×10 st, sedan klarade vi 5×20st, 2×50 st och i slutet av månaden var vi uppe på 100 st i en stöt. Denna övning är lätt att göra med boll eller på golvet med sockor på fötterna, så man behöver inte åka till gymmet för att göra den. Eller så har man en Redcord Mini hemma, som jag, så att man alltid kan göra Redcordövningar!

När vi tragglat indragen så blev det sedan sidoplanka med små resningar i Redcord som ersatte månadens övning.

Nu har det dock spårat ur ganska kraftigt så nu gör vi alla övningar varje dag, vilket inte riktigt var meningen. För att inte tröttna ur och bara skita i allt, så ska vi nu dra ner och köra bara två nya övningar resten av februari. Månadens övning blir därför diagonala resningar för ryggen och gummibandsövningar för höften. 100 st var på varje sida. Håll koll på min youtube-kanal så kommer dessa två övningar ut där inom kort.

Styrkeövningarna är nu en del av vardagen och det är inte ens jobbigt längre….man bara gör det! Testa vettja men börja med något som känns överkomligt och se till att göra det varje dag. Tex 20 situps.

Eller varför inte lite höftböjar-stretch varje dag?!

Här kommer lite inspiration:

Månadens övning ”indrag i Redcord”:

https://www.youtube.com/watch?v=-16ZOr8uiNI

Månadens övning ”Sidoplanka med höftresning i Redcord”:

https://www.youtube.com/watch?v=9sxIgDIAoxA

Måndens övning ”höftlyft i Redcord”:

https://www.youtube.com/watch?v=g8URLKouBpU

Månadens övning ”armhävningar på bosuboll”:

https://www.youtube.com/watch?v=3jTBOtxGsPo

Månadens övning ”höftböjarstretch” och hur den gör dig till en bättre löpare (av Fredrik Zillén):

https://www.youtube.com/watch?v=qzToj8VP6FQ&t=9s

Lycka till!

 

I helgen var det Gotlands egen idrottsgala och jag hade äran att få vara en av pristagarna. Guldklubbens stipendium fick jag dela tillsammans med en av de få gotlänningar som har tagit OS medaljer. Min prestation i Kalmar räckte även till en andraplats över gotländska idrottsprestationer 2016. 

Men det går inte att leva på gamla meriter så nu är det hårt jobb som gäller framöver. Men det är kul att fokusera på snabbhet just nu, jobbigare men jag tycker mig se framsteg. Nytt pers på 400 meter simning visar det om inte annat. I veckan väntar en ny upplevelse då jag passerar 40 strecket. Jag väntar mig ingen kris för den är jag nog mitt i med detta triathletande. //Marcus

Emma Graaf

Träningen rullar på riktigt bra här i triathlonmeckat Falun, och på helgerna tar vi alltid vårt pick och pack och flyttar hem till huset i Norhyttan.

En riktigt härlig kontrast och det bästa av två världar. Livet i storstan (nåväl, stan, för Falun är inte jättestort) med jobb, träning och vardag. På helgen blir det istället livet på glesbygden, i ett hus, i skogen med hopp, lek och lattjolajbans och total fokus på triathlon och allt som vi brinner för ”på riktigt”. Dvs träna, fika, umgås, lära vuxna att crawla och pyssla i huset och skogen….bland annat.

Så ser våra veckor ut och det fungerar superbra. Träningen stegras upp hela tiden, sakta men säkert och vi backar när det behövs. Allt för att formen ska vara kick-ass när vi kör vår första tävling för säsongen den 14 maj-Ironman 70.3 Provençe. Mycket så här års handlar om att lägga sig på en ”rimlig” nivå. Inte stressa fram formen (det är ett jävla tag kvar till första tävling), inte påverkas för mkt av andra, hålla sig frisk och skadefri. Ha en stabil tillvaro och att äta och sova som en gris.

Det kommer vara en framgångsfaktor för mig. Jag känner mig riktigt stark just nu och träningen fungerar bra. Som vanligt med några vägbulor på vägen som förhindrar att det går för snabbt fram.

Sedan ser jag fram emot att köra Vansbro triathlon den 1 juli, som även i år är medeldistans SM. Kom och testa en halv ironman, tävla mot oss i tävlingsklass eller varför inte bara var publik och heja på Sveriges trevligaste triathlon under Vansbroveckan!

IMG_20170127_174951_725

Med nya utmaningar. Inget Kalmar i år men väl Norseman som blir något helt nytt. Så många höjdmeter får jag inte på ett helt år av träning på Gotland. Ja ja det blir i alla fall en upplevelse. Annars är fokus just nu att få lite snabbhet i de gamla benen då jag skall tävla lite kortare lopp i sommar, kul med nytt upplägg i alla fall även om det gör ont många gånger. Första perioden för i år avklarad, nu blir det lite extra vila i veckan och ett par dar på rektorsutbildning. Vi hörs!

Sommar på Gotland med bästa cykelsälskapet!

Emma Graaf

Nu har vi blåst liv i Cykelcitys teamblogg igen. Hoppas att det kommer bli många underhållande inlägg här från vårt nya triathlon team 2017.

En teampresentation kommer inom kort, spännande att se vilka som är med va?!

Hörs snart!

Namnlös

Emma Graaf

Har funderat på att skriva det här blogginlägget under ett års tid nu men hejdat mig ett antal gånger. Nu kommer det ändå för att jag själv gärna hade läst ett sånt här inlägg innan jag började mixtra med preventivmedel för ca ett år sedan. Det här inlägget är inget som ni grabbar behöver ta del av. Det är riktat till tjejer och sådana här saker är våra hemligheter. Men vill ni veta hur det är så får ni självklart läsa vidare. Go ahead!

Det började med att jag återigen började käka hormonbaserade p-piller igen efter nåt års uppehåll. Det gick väl nån månad sedan insåg jag varför jag hade slutat med skiten innan. Jag blev väldigt labil i humöret! Brann av på en sekund och kände att jag inte var mig själv riktigt. Från att alltid (nästan) vara glad till nedstämd, sur och svajig i humöret. Usch. Min mamma har haft samma problem med p-piller så jag tänkte att jag kanske helt enkelt var känslig för hormonbaserade preventivmedel. Kanske rent av för att jag tränar mycket och känner min kropp.  Jag kräver att den ska vara stark och pålitlig och inte motverka min träning.

Varför stoppa i sig hormoner som man bara blir nedstämd av? Dessutom glömde jag ju pillren lite då och då vilket inte gjorde saken bättre direkt och hur bra är det? Gravid var ju det sista jag ville bli när jag var tjänstledig från jobbet och allt för att idrotta.

Funderade av och till. Läste på. Försökte hitta något om idrottande tjejer och liknande besvär. Hittade inte ett skit. Bokade in tid hos barnmorska och undrade vad jag skulle göra och vad som fanns som alternativ som skulle funka för mig som idrottare mycket.

Eftersom jag absolut inte ville käka hormoner så fanns det tydligen bara ett alternativ: kopparspiral.

Och jag klev ut från mottagningen med metall i underredet och en dålig magkänsla.

Det gjorde jävulskt ont. Eller det var mer obehagligt. Fy fan. Rekommenderar ingen att sätta in metallskrot i könet. Tänkte att nu var det bara att idrotta och göka på utan att behöva bry sig i hormonsvallningar, barn eller försämrad prestation.

Men. När man satt in spiral är det en veckas träningsförkylning i pool och två dagars cykelförbud. WhAAAT?!?! Det fick jag redapå efteråt!  Jaja. Bara att gilla läget och inte bada på ett par dagar (5 dgr minskade jag ner det till & cyklingen och löpningen körde som vanligt så fort den värsta värken i magen var borta ). Det jobbigaste var dock smärtan. Det kändes som mensvärk delux  och gav sig inte. Inte heller den blödning som är normal efter att satt in spiral. Blödningen ville inte ge sig.

Slutade med att jag hade mens 2 veckor och ledigt 2. Sedan började skiten om med fruktansvärd mensvärk, ömmande bröst och känsla av svaghet i kroppen som inte gick att styra över. Inte roligt och fungerar inte när man är på läger och ska träna hårt!

I april/maj efter mina läger utomlands var jag så trött på skiten att jag tog ut den. Funkar inte att ha mens eller pms hela jävla tiden.

Rådfråga igen vad som kunde passa. Jo men det skulle nog minipiller göra. Mindre mängd hormon och bara gulkroppshormon som är skonsammare. Mensen skulle försvinna helt förhoppningvis och de flesta var kanonnöjda med denna typ av preventivmedel. Bra, tänkte jag!

Började på nya metoden och blev snabbt varse om att min mens minsann inte tänkte försvinna. Läste lite på forum och insåg att ungefär hälften av de som testat hade mens HELT TIDEN! Jag var en av dem. 2 veckor mens 2 veckor utan. Det här funkade ju bara inte.  Brösten ömmade dessutom lika som förut. Inte så mkt övrig pms men jag fick köpa storpack tamponger varje månad.

Efter några månader med minipiller beslutade jag mig för att sluta. Helt. Fuck preventivmedel!!!!! Nu kör jag utan och mina prestationer och min träning har gått så otroligt mkt bättre sedan jag körde utan något jäkla preparat. Mina bröst är minimala men de gör inte ont och jag har helt fullkomligt normal menstruation  (mycket mindre dessutom) och Simon kan berätta för mig ca 2 dagar innan när det är dag då jag blir lite snöig och känner mig tjock.  Annars helt normalt och träningen har gått bättre än någonsin efter jag slutat att mixtra.

Nu frågar jag om någon vet någon studie på preventivmedel kopplat till prestation?

Vad har ni själva för erfarenheter och hur reagerar ni på p-piller etc?

Och varför i helvete vi tjejer sedan 60-talet har tvingas mixtra med hormonerna  men män över hela världen är helt befriade från detta?

Rättvist?! Inte fan heller.

 

Nytt år, mer träning och nya tävlingar. Men först några reflektioner av säsongen 2015. Testade ett nytt upplägg med att arbeta med en coach vilket gav både inspiration och nya träningspass. Nackdelen med att vara triathlet på Gotland är att det blir mycket träning själv men någonstans har jag lärt mig att uppskatta det. Ensamheten på stigarna och vägarna, mycket tid för tankar eller oftast inga tankar alls utan bara tid att rensa huvudet och samla ny energi.

Triathlon tävlingspremiären inleddes i Vansbro. Ett ok lopp med magproblem under löpningen men en grym cykling. Därefter var det fullt fokus på Kalmar Ironman som var årets huvudmål. Allt kring en Ironman tävling är mycket. Förberedelserna, kostnaderna, allting runt omkring och människorna i triathlonsekten. Men det är en fantastisk upplevelse att tävla i Kalmar med en publik som du inte upplever på några andra tävlingar. Resultatmässigt en andra plats i H35-39 med bara 30 sek från första plats. Men viktigast var Hawaii platsen som säkrades med god marginal. Hawaii kan jag skriva mycket om men det tänker jag inte göra här. Förutom att det är häftigt och stort.
Vad väntar då 2016? Har genomfört de tre första träningsveckorna och nu väntar en lugnare vecka med testlopp. Hittills fungerar det bra förutom en magmuskel som spökar. Årets fokustävlingar blir Vansbro och Kalmar och om allt går som det skall så borde det kunna bli en pallplacering på båda loppen. Sen hade det varit kul att vara under 9 timmar i Kalmar. Det väntar även en ny cykel att cykla in. Samma märke men ny modell. Ser fram emot året med fortsatt gott samarbete med nya och gamla partners och ett par nya teamkamrater i CykelCity Triathlon Team. //Marcus

 

Biceps 2016

Emma Graaf

Om det är någon som missat det så är jag skadad, en fraktur i vadbenet precis vid fotknölen har satt punkt för tränande för ett bra tag framöver.

Eller ja, all konditionsträning som involverar belastning på vänsterbenet alltså. Cykling utan belastning och styrka i överkropp och bål går hur bra som helst sånär som på lite smärta i vänster knä som det tydligen är en benflisa borta.

Tycker det hela är oerhört jobbigt och mitt tålamod och humör är inte det bästa nu när jag inte kan damma ur lungorna och bli av med överskottsenergi on regular basis.

Nu får jag satsa järnet på en stark biceps och att foten läker fint så att jag är tillbaka snabbt som ögat.

Säsongsplanen 2016 är under planläggning och jag hoppas kunna göra någon kortare tävling i maj på Mallorca. Sedan blir det SM i medeldistans i Vansbro, några sprints, en och annan swimrun och såklart Ironmantävlingar (kanske både Zürich och Kalmar).

Men vi får se…allt beror på hur det går med rehaben, fasar för hur jobbigt det kommer att bli att dra igång igen när jag är avgipsad om tre veckor.

FB_IMG_1449240383731 received_10153155518081441

Emma Graaf

 

 

Tänkte summera mitt tävlings- och träningsår 2015 lite kort här på bloggen. Det har varit ett mycket händelserikt år och jag har flängt en hel del men kanske inte lika mycket som vanligt. Jag har tex inte flyttat en enda gång utan bott i Norhyttan  hela året! Nytt för året var att Simon flyttade till mig i Norhyttan och vi blev sambos i början av januari.

Redan i februari bar det av på årets första läger. En 5 veckor långkörare på träningsanläggningen Playitas, Fuerteventura med Apollosports. Det inleddes med ett landslagsläger med de andra långdistansarna som skulle köra VM. Tyvärr var vädret ganska kallt, regnigt och blåsigt både första och sista veckan vi var där. När jag anlände hade jag precis dammat av årets första influensa och jag blev nog aldrig helt frisk för sista veckan var det dags igen för förkylning. Mina ögon hade också fått en envis infektion som störde mig hela första 6 månaderna av året där jag åkte på förkylningar och ögoninfektioner som aldrig läkte ut om vartannat.

Det andra lägret i maj på Mallorca tyckte jag dock att formen var på uppåtgående och allt kändes tipptopp… tills jag skulle köra premiärtävlingen Mallorca 70.3. Sov ett helt dygn två dagar innan race och på tävlingsdagen var kroppen fylld med bajs, kändes det som och jag valde att kliva av under löpningen. Jag var inte helt redo än!

Ville få fram lite tävlingssjälvförtroende och körde en halva i Örebro på nationaldagen. Återigen jäkligt otursdrabbat fick jag något magvirus dagarna innan och kunde knappt äta dagarna innan. Allt bara rann igenom. På något vis tog jag mig i mål som etta med en bubblande mage och jag kände mig mer redo för säsong 2015 i skallen. Körde en stafettsprint helgen efter i Uppsala och kroppen började kännas riktigt bra.

Därefter gick även träningen toppen och jag kände att jag blev starkare och starkare. VM närmade sig och jag hade blivit uttagen till Landslaget!!!!! Var så himla glad för att få ta på mig landslagsdräkt och att få tävla ett VM på hemmaplan. Dock vaknade jag på måndagen med fruktansvärt halsont och åkte till Motala, inte helt frisk. Huvudet värkte och halsen var tjock men jag hade bestämt mig för att starta åtminstone. Det var ju ändå ett VM och vem vet det hade kanske gått?! Men det gjorde det inte och efter bara några km in på löpningen brast jag i gråt och beslutade efter många om och men för att bryta. Kroppen var ännu en gång inte med mig. Jag hade antagligen lagt för stor press på mig själv så det kändes knappt ens roligt.

Ville ha den där känslan av att jag var stark så jag stack till Karlstad och körde en halva. Vann faktiskt och det var roligt med triathlon igen! Träningen gick bättre igen och jag hade stora förhoppningar om Kalmar. Spontan åkte till Mora och körde en sprint helgen innan och det kändes strålande. Trots hård träning och utan toppning så svarade kroppen efter ett tag och löpningen kändes fin.

Till Kalmar åkte jag glad i hågen och ville satsa på en bra löpning. Tyvärr var cyklingen inte riktigt där den skulle och vinden tog hårt på mina krafter vilket resulterade i ännu en femteplats och en ganska besviken Emma. Men hur jag än hade sprungit så hade jag inte kommit ikapp 4:an förmodligen så nar jag tänker efter så är jag ändå riktigt nöjd med resultatet!

Det relativt berg-och-dalbane-lika året, prestationsmässigt gjorde att jag tappade lite fokus och sug på att träna hårt. Det där extra bettet saknades. Jag behövde något mer att tänka på för att kunna känna att triathlon är det bästa jag vet. Dessutom är det kämpigt ekonomiskt att vara triathlet, speciellt när det inte går som man tänkt, resultatmässigt. Så i oktober tog jag beslutet att börja jobba igen. Fick jobb direkt på Sweco i Falun och började pendla till jobbet. Visst blev det lite snoigt att få ihop träningstimmarna inför säsongsavslutande 2 tävlingarna i Asien men OJ vad kul det blev att träna helt plötsligt! Jag var tillbaka!

Sista Ironmantävlingen skulle köras på Langkawi, Malaysia. Lite naivt trodde vi att det skulle gå strålande med klimat och dygnsanpassningen med bara 3 dagar på plats innan tävling. Det gjorde det inte och jag kämpade mig igenom en evighets-Ironman i stark sol, hetta och luftfuktighet med en kropp som inte alls var van med det. Tog det extremlugnt på cyklingen men väggade ändå efter 500 m in på löpningen och gick stora delar av maran. Men jag tog mig tamejfan igenom och det är jag väldigt glad över. Det var nämligen inte bara jag som hade stora problem med värmen och den tuffa banan. Jag var jätteglad efteråt.

Eftersom det inte blev sådan urladdning i Malaysia kunde jag därför vara med på Challenge Laguna Phuket i Thailand som var nästa mål. Med några fler dagar med klimatanpassning och lite vila däremellan så svarade kroppen utmärkt på den tuffa challengebanan. Körde snabbare än i fjol och kom in på en 10:e plats trots att det tog 13 km för mig att komma igång på löpningen. En sista urmejsling hann jag med det traditionella Aquathlonracet Apollosports TT bakaka aquathlon där jag vann damklassen som enda startande. Men kul var det!

Året avslutades lite tråkigt när jag skulle ta en galopptur på min älskade lånehäst. Hästen gick omkull med min fot under och nu sitter jag här med fraktur i vadbenet längst nere vid fotknölen samt en flisa av uppe i fästet vid knät. Lite trist avslut men jag får se det från den ljusa sidan att jag kanske ändå behövde det för att kunna vila min kropp inför nästa säsong. Prognosen ser god ut och jag är antagligen avgipsad och redo för belastning av benet v. 5.

Under året har jag och Simon även arrangerat crawlkurser i Ludvika. Det har varit superkul att se nybörjare som knappt kunnat simma bröstsim, blomma ut till väldigt duktiga frisimsspecialister! Dessutom har jag och Mikaela arrangerat simläger som i vår kommer sadla om till triathlonläger. Jag har supportat Simon på både Norseman Xtrem och Xterra och vi har renoverat i vår lilla stuga och vi har skrivit på kontrakt på en lägenhet och flyttar till Falun i mars. Några få simtävlingar har vi också hunnit med och nya personliga rekord finns nu noterade i octo. Usch vad ett år går snabbt!

Nu hoppas jag på snabbåterhämtning så att jag på allvar kan planera säsong 2016 med alla tävlingar och läger. Jag ser mycket fram emot allt som kommer att hända och jag stomtrivs med livet.

image

En seger är alltid en seger! Här i Motala Sprint i början av augusti.