Emma Graaf

I helgen som var tog jag återigen på mig nummerlappen för att köra en träningstävling. Tävlingen var SatMaran i Blötberget, strax utanför Ludvika, ett mountainbike-lopp för tjejer under lättsamma förhållanden. Perfekt för mig som är lite ”harig” i skogen och inte kört i skogen så mycket.

Loppet är tänkt att vara ett småskaligt lopp för alla men döm om min förvåning när det var över 150 anmälda till start på lördagen. Jag har kört samma lopp en gång för två år sedan och då var vi 45 startande. Då slutade jag 2:a och det var min första gången jag körde MTB på stigar i skogen. MTB för mig är lika med vinterkörning när det är för snöigt och kallt för att köra racer. På våren/sommaren har jag inte riktigt tiden för att utöva ännu en sport så mina ”skills” i skogen är mycket begränsade. Trots det hände det något när nummerlappen åkte på.

Loppet körs på relativt lättåkt bana med mycket grusväg. Här och där är det lite mer tekniska partier där det ändå krävs lite av åkaren, rent skogstekniskt.

När starten gick låg jag bra med. Tappade litegrann på första stigpartiet där täten brassade på i en väldig fart och jag själv höll på att skita på mig bland alla rötter, stenar och blöthål (okej, de flesta skulle tycka det var sjukt lättåkt men i den farten var det läskigt). var glad när vi nådde varvning, men de första tre tjejerna tog en liten genväg på asfalten och jag själv fortsatte på banan, missade typ 30 sekunder upp till de tre första på det viset. Blev sjukt förbannad (då kunde jag ju likagärna själv ha fuskat!!!!) och försökte kötta ikapp. Kom ikapp trean och hade nästan kontakt med de två första tjejerna…..då kom en tvär 45 graders-sväng och jag höll på att brassa rakt ut i vildmarken. Fick klicka ur. FAAAAAN! Fortsatte jakten och var som bäst 45 sek bakom. När det mest tekniska partiet kom tänkte jag att jag var tvungen att ge allt om jag skulle ha en chans. Vet att jag är dålig när det gäller just de tekniska partierna. Hornen växte ut och jag köttade verkligen så fort jag kom in i skogen. Trots det så hade de två första 1,5 minut på mig efter den körningen. FAN FAN FAN. Jag stod på allt jag hade på grusvägarna och cykelbanorna men jag kunde inte komma ikapp. Svårt när man är helt solo såklart men jag fick ett rejält bra pass och det var så himla kul.

Fulltständiga resultat finns här:

1 Karin Hedlund, DALA HUSBY, 01.34.5
2 Pernilla Lagergren, UPPSALA, 01.34.5
3 Emma Graaf, NORHYTTAN, 01.36.3

Så som arrangörerna beskriver: ”Det viktigaste är inte att vara en SatMara, utan att känna sig som en”. Det kan jag skriva under. Jätteroligt lopp och jättefint arrangerat. Nu vill jag tävla mer MTB. Har mina funderingar på Finnmarksturen…Vill ju också se det där skogsrået någon gång;)….

 

Glad SatMara

Glad SatMara

Inne för varvning

Inne för varvning

Pallen: 1 Karin Hedlund, DALA HUSBY, 01.34.5 2 Pernilla Lagergren, UPPSALA, 01.34.5 3 Emma Graaf, NORHYTTAN, 01.36.3...

Pallen: 1 Karin Hedlund, DALA HUSBY, 01.34.5
2 Pernilla Lagergren, UPPSALA, 01.34.5
3 Emma Graaf, NORHYTTAN, 01.36.3

 

 

Men det var på håret…. Att kvala in till det mytomspunna Hawaii 2015 har hela tiden varit mitt mål när jag med med lätt drunkningskänsla tog mina första simtag under vintern 2013. Med den begränsade tiden för träning så förstod jag att det här kommer bli tufft. I princip varje pass har haft ett specifikt syfte även om jag gillar att köra på känsla så har strategin varit klar: hjärta/lunga på cykeln för det är roligast att i grupp få mosa på. Löpningen längre pass för att vänja benen och sist simningen som nästan uteslutande varit teknik/återhämtningspass eftersom jag varit total nybörjare där. Min strategi höll men jag behövde även en gnutta tur! Jag gick ut i ledningen i min Klass efter cyklingen men efter en riktigt svag och tung löpning så blev jag nia. Hade hyfsad koll på Svenskarna men nu var de 6 första inte svenska…. Så det blev en nervös väntan innan det stod klart att två av de redan kvalat in och jag fick en plats till Kona i oktober. Det bästa är att jag får åka med Marcus som också kvalade in. Delad glädje är dubbel glädje!!

    
 

Emma Graaf

Så har jag tävlat igen, Kalmar Ironman stod på agendan och jag var i god form innan.

Men vad ska man säga, startnummer 59 var INTE Sveriges gladaste triathlet den tävlingen.

Simningen kändes ok, låg lägst fram i en klunga herrproffs och svor över att de inte hjälpte till att dra eller öka farten, 1:02:00 blev tiden i de stökiga förhållandena.

Cyklingen grillade mina stackars svaga cykelben och tiden blev låååångt över vad jag tänkt mig. Hade tänkt mig att bomba på Alvaret och verkligen ”sätta igång” cyklingen då men istället tog det slut kaputt efter 9 mil. Så snart blåsten försvann (landvarvet sista 68 km) cyklade jag dock bra, tiden 5:30.

Löpningen gick okej, men kroknade rejält på sista varvet, var kanske inte redo för mitt ”nya” pace och cyklingen hade gjort tagit ut sin rätt i benen. Arg som satan på löpningen, känslostormar delux, 3:30 på maran blev det. 10:04 i mål, kom femma. Grina lite.

Men så här efterhand hade de flesta en sinnes tuff dag så jag är nöjd. Ironman SKA vara hårt, det är det som det handlar om! Lite vila på det här och ytterligare några solida veckor med hård träning så är jag nog i bättre slag säger coach. Next up är Malaysia i november och då ska jag vara i bra slag igen.

kalmar bike

Foto Håkan Amsberg

kalmar ironman löpning

Foto Bea Amundsson

 

Då har det gått ett dygn sen målgång och jag har haft tid att reflektera över loppet.
Klockan ringde 04.30 och det var dags för de sista förberedelserna och en rejäl frukost. Jag kände mig ganska avslappnad och trygg inför loppet även om jag har respekt för distansen. Men träningen har gått bra och resultaten har varit bra. Så jag visste att om jag gjorde ett bra lopp så var chansen till en Hawaii biljett mycket goda.
Det som oroade något var den starka vinden och sjögång under simmomentet. Jag var offensiv inför simningen och ställde mig långt fram och inväntade starten. Startskottet gick och jag kom inte långt innan de första vågorna mötte en. Hade en väldigt tuff första del av simningen och hann fundera både en och två gånger vad jag höll på med. Men efter första bojen fick jag lite bättre rytm i simningen men hade svårt att hitta en bra grupp att gå med så det blev till stor del att simma själv. Simtiden blev några minuter sämre än i fjol men efter förutsättningarna ändå helt ok.
Snabb första växling, vilket jag tänkt på sen förra året skulle förbättras. Kom bra igång på cyklingen och jag hade en bra känsla på hela Ölandssidan. Mycket vind men mest i sidan. Tog en del placeringar men hamnade sen ensam med nästan bara proffs före mig. Tycker att sidan på fastlandet inte passar mig då den har mer kurvor och igångdrag. Så här kom dagens första dipp som höll i sig i några mil. Men tryckte några koffeingel och fick lite bättre fart in mot växling 2. Men som helhet en bra cykling och det märks att jag gjort hårdare cykelträning än tidigare år. Och sen trivs jag väldigt bra på cykeln.
Även här en snabb växling och gick ut som 15:e tävlande. Tog några placeringar direkt men tyckte löpningen kändes väldigt tung de första 6 km. Tryckte sen en gel och fick magknip. Men som tur var så släppte det snabbt och med det kom även benen igång. Under en marathon efter simning och cykling så blir det ups and downs. Men min tanke i år var att gå ut lugnare för att ha lite marginal. Och jag tycker det fungerade bra då jag kände mig hyfsat stark sista varvet (14 km). Kunde till och med ”spurta” de sista 4 km. En spurt efter nästan 9 timmar innebär 4.18 min/km.
Känslan när mållinjen närmar sig är obeskrivlig och det publiktrycket som Kalmar bjuder på är grymt och en räddning för oss på banan.
Sluttiden blev 9.05.45 vilket räckte till en andra plats (30 sek efter segraren) i age group 35-39 och en 11:e plats totalt.
Skall oxå passa på att tacka alla som stöttat under året, sponsorer, Mario på Cykelcity, min sambo Tina, lagkamrat Jonas (som oxå fick en biljett till Kona) samt alla andra som har peppat mig till att träna och kämpa för att lyckas.
Nu blir det vila innan jag drar igång träningen inför IM Hawaii 2015.
Aloha!

image

image

image

Orca Predator och Orca 3.8.

Har nu varit i mål några timmar och målet med att ta en slot till Hawaii  infriades. Det blev en andra plats i age group 35-39 med endast 30 sekunder upp till förstaplatsen. En 11:e plats totalt så jag kan inte vara annat än nöjd. Kommer med en race report imorgon. // Marcus

Allt är gjort. Cykeln incheckad, langningspåsarna packade och tävlingskläderna upplagda. Nu är det bara att vila och försöka somna tidigt. Men vilken atmosfär det är i Kalmar, triathleter överallt och väldigt avslappnat. Kul skall det bli, spännande att se om träningen som är gjord är tillräcklig.
Kommer bli en blåsig dag och det kommer bli en skumpig simning. Ni som är i Kalmar heja på oss längs banan och ni andra får gärna ha en tanke på oss och hålla tummarna att vi tar en kvalplats till Kona.

//Marcus

image

image

image

Lagkamrat Jonas testar tävlingsprylarna.

Emma Graaf

Nu är jag på plats i Kalmar. Samma rutiner, samma boende och allt känns toppen!

Jag har varit i Kalmar och tävlat eller hejat sedan 2009. Då körde jag sprinten bara, liksom 2011. Jag har dock bott på samma ställe alla år. En lägenhet vid kattrumpan, så det känns tryggt att vara här. Lite som hemma.

Uppladdningen har gått kanonjag testade formen lite spontant med en sprint förra helgen i Mora. Kändes toppen och jag vann. Då känns det såklart extra bra. Farten och uthålligheten är på plats i kroppen. Knoppen bör också vara på plats efter ett par misärpass som gett extra mental styrka.

Nu väntar ett sista fartpass för att få bort resan ur benen (jäklar vad långt det är till Kalmar från Norhyttan!) lite incheckning och registrering, massa slappa och fika och att bara insupa stämningen här i byn. I love Kalmar!

Bring it on, jag är sååååå redo!

image

 

Bara några dagar kvar. Ännu har inte den riktiga ångesten kommit och paniken när man tycker att man har ont i halsen eller känner sig hängig. Fick dock en hemsk kramp i vaden på helgens löpintervaller efter cyklingen så det blev till att avbryta och gå hem.  Men genrep skall väl gå dåligt…

image

//Marcus

I helgen gick Lidingö triathlon av stapeln. Ett av de absolut trevligaste loppen runt Stockholm och hela familjen kan vara med. De har ett barnlopp innan och stämningen är väldigt familjär och avslappnad. Det är ett ”terräng” triathlon där cyklingen sker på delar av lidingöloppsspåret och sedan löpning på stigar/fält. Distansen är 850 m simning, 21km cykel och 5km löpning. Så har man en MTB, cykelcross eller gravelbike är det bara köra. Jag hade en riktigt bra dag och lyckades vara först i mål trots stela ben efter cyklingen. Otto var också på plats och gjorde en stabil insats.

Som sagt kanske Sveriges trevligaste lopp! 

   

Har nu gjort det sista testloppet och denna gång var det Raukloppet på Fårö. Fin bana och vacker natur som inspirerar. Släppte täten direkt, löpare som gör 32 på milen hänger jag inte med. Hamnade därför själv och tyckte att det gick bra och blir därför inte nöjd när jag ser tiden när jag går i mål. Jag trodde att jag var en minut långsammare än ifjol och det kändes inget bra. Googlade upp resultaten från förra året och såg att jag var 20 sekunder snabbare än ifjol och plötsligt var formen bra igen. Tänk att Google kan hjälpa en att komma i form. Är nu klar för att tävla och är inte alls intresserad av att träna. Spänningen stiger och ser verkligen fram emot nästa helg och loppet som väntar. // Marcus

image