Emma Graaf

Har funderat på att skriva det här blogginlägget under ett års tid nu men hejdat mig ett antal gånger. Nu kommer det ändå för att jag själv gärna hade läst ett sånt här inlägg innan jag började mixtra med preventivmedel för ca ett år sedan. Det här inlägget är inget som ni grabbar behöver ta del av. Det är riktat till tjejer och sådana här saker är våra hemligheter. Men vill ni veta hur det är så får ni självklart läsa vidare. Go ahead!

Det började med att jag återigen började käka hormonbaserade p-piller igen efter nåt års uppehåll. Det gick väl nån månad sedan insåg jag varför jag hade slutat med skiten innan. Jag blev väldigt labil i humöret! Brann av på en sekund och kände att jag inte var mig själv riktigt. Från att alltid (nästan) vara glad till nedstämd, sur och svajig i humöret. Usch. Min mamma har haft samma problem med p-piller så jag tänkte att jag kanske helt enkelt var känslig för hormonbaserade preventivmedel. Kanske rent av för att jag tränar mycket och känner min kropp.  Jag kräver att den ska vara stark och pålitlig och inte motverka min träning.

Varför stoppa i sig hormoner som man bara blir nedstämd av? Dessutom glömde jag ju pillren lite då och då vilket inte gjorde saken bättre direkt och hur bra är det? Gravid var ju det sista jag ville bli när jag var tjänstledig från jobbet och allt för att idrotta.

Funderade av och till. Läste på. Försökte hitta något om idrottande tjejer och liknande besvär. Hittade inte ett skit. Bokade in tid hos barnmorska och undrade vad jag skulle göra och vad som fanns som alternativ som skulle funka för mig som idrottare mycket.

Eftersom jag absolut inte ville käka hormoner så fanns det tydligen bara ett alternativ: kopparspiral.

Och jag klev ut från mottagningen med metall i underredet och en dålig magkänsla.

Det gjorde jävulskt ont. Eller det var mer obehagligt. Fy fan. Rekommenderar ingen att sätta in metallskrot i könet. Tänkte att nu var det bara att idrotta och göka på utan att behöva bry sig i hormonsvallningar, barn eller försämrad prestation.

Men. När man satt in spiral är det en veckas träningsförkylning i pool och två dagars cykelförbud. WhAAAT?!?! Det fick jag redapå efteråt!  Jaja. Bara att gilla läget och inte bada på ett par dagar (5 dgr minskade jag ner det till & cyklingen och löpningen körde som vanligt så fort den värsta värken i magen var borta ). Det jobbigaste var dock smärtan. Det kändes som mensvärk delux  och gav sig inte. Inte heller den blödning som är normal efter att satt in spiral. Blödningen ville inte ge sig.

Slutade med att jag hade mens 2 veckor och ledigt 2. Sedan började skiten om med fruktansvärd mensvärk, ömmande bröst och känsla av svaghet i kroppen som inte gick att styra över. Inte roligt och fungerar inte när man är på läger och ska träna hårt!

I april/maj efter mina läger utomlands var jag så trött på skiten att jag tog ut den. Funkar inte att ha mens eller pms hela jävla tiden.

Rådfråga igen vad som kunde passa. Jo men det skulle nog minipiller göra. Mindre mängd hormon och bara gulkroppshormon som är skonsammare. Mensen skulle försvinna helt förhoppningvis och de flesta var kanonnöjda med denna typ av preventivmedel. Bra, tänkte jag!

Började på nya metoden och blev snabbt varse om att min mens minsann inte tänkte försvinna. Läste lite på forum och insåg att ungefär hälften av de som testat hade mens HELT TIDEN! Jag var en av dem. 2 veckor mens 2 veckor utan. Det här funkade ju bara inte.  Brösten ömmade dessutom lika som förut. Inte så mkt övrig pms men jag fick köpa storpack tamponger varje månad.

Efter några månader med minipiller beslutade jag mig för att sluta. Helt. Fuck preventivmedel!!!!! Nu kör jag utan och mina prestationer och min träning har gått så otroligt mkt bättre sedan jag körde utan något jäkla preparat. Mina bröst är minimala men de gör inte ont och jag har helt fullkomligt normal menstruation  (mycket mindre dessutom) och Simon kan berätta för mig ca 2 dagar innan när det är dag då jag blir lite snöig och känner mig tjock.  Annars helt normalt och träningen har gått bättre än någonsin efter jag slutat att mixtra.

Nu frågar jag om någon vet någon studie på preventivmedel kopplat till prestation?

Vad har ni själva för erfarenheter och hur reagerar ni på p-piller etc?

Och varför i helvete vi tjejer sedan 60-talet har tvingas mixtra med hormonerna  men män över hela världen är helt befriade från detta?

Rättvist?! Inte fan heller.

 

Nytt år, mer träning och nya tävlingar. Men först några reflektioner av säsongen 2015. Testade ett nytt upplägg med att arbeta med en coach vilket gav både inspiration och nya träningspass. Nackdelen med att vara triathlet på Gotland är att det blir mycket träning själv men någonstans har jag lärt mig att uppskatta det. Ensamheten på stigarna och vägarna, mycket tid för tankar eller oftast inga tankar alls utan bara tid att rensa huvudet och samla ny energi.

Triathlon tävlingspremiären inleddes i Vansbro. Ett ok lopp med magproblem under löpningen men en grym cykling. Därefter var det fullt fokus på Kalmar Ironman som var årets huvudmål. Allt kring en Ironman tävling är mycket. Förberedelserna, kostnaderna, allting runt omkring och människorna i triathlonsekten. Men det är en fantastisk upplevelse att tävla i Kalmar med en publik som du inte upplever på några andra tävlingar. Resultatmässigt en andra plats i H35-39 med bara 30 sek från första plats. Men viktigast var Hawaii platsen som säkrades med god marginal. Hawaii kan jag skriva mycket om men det tänker jag inte göra här. Förutom att det är häftigt och stort.
Vad väntar då 2016? Har genomfört de tre första träningsveckorna och nu väntar en lugnare vecka med testlopp. Hittills fungerar det bra förutom en magmuskel som spökar. Årets fokustävlingar blir Vansbro och Kalmar och om allt går som det skall så borde det kunna bli en pallplacering på båda loppen. Sen hade det varit kul att vara under 9 timmar i Kalmar. Det väntar även en ny cykel att cykla in. Samma märke men ny modell. Ser fram emot året med fortsatt gott samarbete med nya och gamla partners och ett par nya teamkamrater i CykelCity Triathlon Team. //Marcus

 

Biceps 2016

Emma Graaf

Om det är någon som missat det så är jag skadad, en fraktur i vadbenet precis vid fotknölen har satt punkt för tränande för ett bra tag framöver.

Eller ja, all konditionsträning som involverar belastning på vänsterbenet alltså. Cykling utan belastning och styrka i överkropp och bål går hur bra som helst sånär som på lite smärta i vänster knä som det tydligen är en benflisa borta.

Tycker det hela är oerhört jobbigt och mitt tålamod och humör är inte det bästa nu när jag inte kan damma ur lungorna och bli av med överskottsenergi on regular basis.

Nu får jag satsa järnet på en stark biceps och att foten läker fint så att jag är tillbaka snabbt som ögat.

Säsongsplanen 2016 är under planläggning och jag hoppas kunna göra någon kortare tävling i maj på Mallorca. Sedan blir det SM i medeldistans i Vansbro, några sprints, en och annan swimrun och såklart Ironmantävlingar (kanske både Zürich och Kalmar).

Men vi får se…allt beror på hur det går med rehaben, fasar för hur jobbigt det kommer att bli att dra igång igen när jag är avgipsad om tre veckor.

FB_IMG_1449240383731 received_10153155518081441

Emma Graaf

 

 

Tänkte summera mitt tävlings- och träningsår 2015 lite kort här på bloggen. Det har varit ett mycket händelserikt år och jag har flängt en hel del men kanske inte lika mycket som vanligt. Jag har tex inte flyttat en enda gång utan bott i Norhyttan  hela året! Nytt för året var att Simon flyttade till mig i Norhyttan och vi blev sambos i början av januari.

Redan i februari bar det av på årets första läger. En 5 veckor långkörare på träningsanläggningen Playitas, Fuerteventura med Apollosports. Det inleddes med ett landslagsläger med de andra långdistansarna som skulle köra VM. Tyvärr var vädret ganska kallt, regnigt och blåsigt både första och sista veckan vi var där. När jag anlände hade jag precis dammat av årets första influensa och jag blev nog aldrig helt frisk för sista veckan var det dags igen för förkylning. Mina ögon hade också fått en envis infektion som störde mig hela första 6 månaderna av året där jag åkte på förkylningar och ögoninfektioner som aldrig läkte ut om vartannat.

Det andra lägret i maj på Mallorca tyckte jag dock att formen var på uppåtgående och allt kändes tipptopp… tills jag skulle köra premiärtävlingen Mallorca 70.3. Sov ett helt dygn två dagar innan race och på tävlingsdagen var kroppen fylld med bajs, kändes det som och jag valde att kliva av under löpningen. Jag var inte helt redo än!

Ville få fram lite tävlingssjälvförtroende och körde en halva i Örebro på nationaldagen. Återigen jäkligt otursdrabbat fick jag något magvirus dagarna innan och kunde knappt äta dagarna innan. Allt bara rann igenom. På något vis tog jag mig i mål som etta med en bubblande mage och jag kände mig mer redo för säsong 2015 i skallen. Körde en stafettsprint helgen efter i Uppsala och kroppen började kännas riktigt bra.

Därefter gick även träningen toppen och jag kände att jag blev starkare och starkare. VM närmade sig och jag hade blivit uttagen till Landslaget!!!!! Var så himla glad för att få ta på mig landslagsdräkt och att få tävla ett VM på hemmaplan. Dock vaknade jag på måndagen med fruktansvärt halsont och åkte till Motala, inte helt frisk. Huvudet värkte och halsen var tjock men jag hade bestämt mig för att starta åtminstone. Det var ju ändå ett VM och vem vet det hade kanske gått?! Men det gjorde det inte och efter bara några km in på löpningen brast jag i gråt och beslutade efter många om och men för att bryta. Kroppen var ännu en gång inte med mig. Jag hade antagligen lagt för stor press på mig själv så det kändes knappt ens roligt.

Ville ha den där känslan av att jag var stark så jag stack till Karlstad och körde en halva. Vann faktiskt och det var roligt med triathlon igen! Träningen gick bättre igen och jag hade stora förhoppningar om Kalmar. Spontan åkte till Mora och körde en sprint helgen innan och det kändes strålande. Trots hård träning och utan toppning så svarade kroppen efter ett tag och löpningen kändes fin.

Till Kalmar åkte jag glad i hågen och ville satsa på en bra löpning. Tyvärr var cyklingen inte riktigt där den skulle och vinden tog hårt på mina krafter vilket resulterade i ännu en femteplats och en ganska besviken Emma. Men hur jag än hade sprungit så hade jag inte kommit ikapp 4:an förmodligen så nar jag tänker efter så är jag ändå riktigt nöjd med resultatet!

Det relativt berg-och-dalbane-lika året, prestationsmässigt gjorde att jag tappade lite fokus och sug på att träna hårt. Det där extra bettet saknades. Jag behövde något mer att tänka på för att kunna känna att triathlon är det bästa jag vet. Dessutom är det kämpigt ekonomiskt att vara triathlet, speciellt när det inte går som man tänkt, resultatmässigt. Så i oktober tog jag beslutet att börja jobba igen. Fick jobb direkt på Sweco i Falun och började pendla till jobbet. Visst blev det lite snoigt att få ihop träningstimmarna inför säsongsavslutande 2 tävlingarna i Asien men OJ vad kul det blev att träna helt plötsligt! Jag var tillbaka!

Sista Ironmantävlingen skulle köras på Langkawi, Malaysia. Lite naivt trodde vi att det skulle gå strålande med klimat och dygnsanpassningen med bara 3 dagar på plats innan tävling. Det gjorde det inte och jag kämpade mig igenom en evighets-Ironman i stark sol, hetta och luftfuktighet med en kropp som inte alls var van med det. Tog det extremlugnt på cyklingen men väggade ändå efter 500 m in på löpningen och gick stora delar av maran. Men jag tog mig tamejfan igenom och det är jag väldigt glad över. Det var nämligen inte bara jag som hade stora problem med värmen och den tuffa banan. Jag var jätteglad efteråt.

Eftersom det inte blev sådan urladdning i Malaysia kunde jag därför vara med på Challenge Laguna Phuket i Thailand som var nästa mål. Med några fler dagar med klimatanpassning och lite vila däremellan så svarade kroppen utmärkt på den tuffa challengebanan. Körde snabbare än i fjol och kom in på en 10:e plats trots att det tog 13 km för mig att komma igång på löpningen. En sista urmejsling hann jag med det traditionella Aquathlonracet Apollosports TT bakaka aquathlon där jag vann damklassen som enda startande. Men kul var det!

Året avslutades lite tråkigt när jag skulle ta en galopptur på min älskade lånehäst. Hästen gick omkull med min fot under och nu sitter jag här med fraktur i vadbenet längst nere vid fotknölen samt en flisa av uppe i fästet vid knät. Lite trist avslut men jag får se det från den ljusa sidan att jag kanske ändå behövde det för att kunna vila min kropp inför nästa säsong. Prognosen ser god ut och jag är antagligen avgipsad och redo för belastning av benet v. 5.

Under året har jag och Simon även arrangerat crawlkurser i Ludvika. Det har varit superkul att se nybörjare som knappt kunnat simma bröstsim, blomma ut till väldigt duktiga frisimsspecialister! Dessutom har jag och Mikaela arrangerat simläger som i vår kommer sadla om till triathlonläger. Jag har supportat Simon på både Norseman Xtrem och Xterra och vi har renoverat i vår lilla stuga och vi har skrivit på kontrakt på en lägenhet och flyttar till Falun i mars. Några få simtävlingar har vi också hunnit med och nya personliga rekord finns nu noterade i octo. Usch vad ett år går snabbt!

Nu hoppas jag på snabbåterhämtning så att jag på allvar kan planera säsong 2016 med alla tävlingar och läger. Jag ser mycket fram emot allt som kommer att hända och jag stomtrivs med livet.

image

En seger är alltid en seger! Här i Motala Sprint i början av augusti.

 

Det känns som det just nu. Första passet i bassängen på länge och ett försök till något som skulle likna fart. Tur att det är långt kvar till säsongen. Har annars haft problem med ryggen sen ryggskottet för några veckor sedan. Ännu inte helt bra och väldigt stelt och begränsad rörlighet. Kanske skall erkänna problemet och ta hjälp av expert. Planeringen inför nästa säsong är igång. Teamboss Jonas knyter ihop kontakterna med flera spännande samarbetspartners inför nästa år. Men mer om det senare när allt är klart. // Marcus

Emma Graaf

Tillbaka i Sverige. Måste säga att det känns lite segt. Men, men…Vi har iallfall haf värsta drömresan och vi har fått göra det vi älskar allra mest varenda dag. TRÄNA och TÄVLA!

Först ut var Challenge Laguna Phuket. En halvironman på en ovanligt händelserik bana. Jag körde samma tävling förra året men det är otroligt vad hjärnan och kroppen glömmer snabbt. Backarna är BRUTALA, värmen påtaglig och vägarna inte helt fria från diverse djur och människor. Men det är ett extremt roligt race!

Med en ironman endast två veckor i backspegeln så hade jag inte mycket förväntningar på min kropp. Ändå kändes det som återhämtningen gick väldigt snabbt, antagligen pga det varma och sköna klimatet. Vi flyttade ju från Malaysia till Thailand och även om temperaturen är högre så känns klimatet mildare i Thailand pga luftfuktigheten är lägre. Kändes nästan som att vindarna fläktade lite emellanåt.

Även om jag inte förväntade mig stordåd av kroppen så kändes det kanon i alla förberedelser. Sista intervallpasset löpning hade jag Nelker med mig som pacerare och jag körde avslappnat på 3:20-3:30 fart under de 500-ingar jag körde. KANON!

Simon var även han laddad till tusen, han hade ju inte fått tillfälle att springa i Malaysia så för honom betydde tävlingen ännu mer. Samtidigt som han ville försvara guldet i AG18-24 från i fjol.

Jag ska fatta mig kort. Simingen gick bra trots att jag fick solosimma (kunde inte riiiiktigt haka på Jodie Swallow). Tiden blev 26:15 och var väl fyra upp ur vattnet. Snabb och effektiv växling för en gångs skull därefter och ut på cyklingen. Den gick mycket bättre än i fjol. Var lite mer beredd på backarna och i år och de gick så mycket bättre. Hade inte lika bra tryck på platten och hade svårt att fokusera på powern i benen och tappade väldigt mycket tid på dessa ställen. Kändes som hela startfältet körde om mig. Sista backarna var plågsamma men där stod hela TT-hejarklacken så det var bara att kötta på upp så gott det gick (många i fältet bakom GICK upp här). Sista milen in till växlingen kändes dock som 18 mil och jag kände att värmen bara gassade på en. tiden blev 2:46. Hade en okej växling och gav mig av ut på löpningen. Fick in en bra rutin på vätska och energi. Fick hålla igen lite på gelsen i början då jag fick kramp i magen på slutet av cyklingen. Det gick över såsmåningom…eller jag fick snarare annat att tänka på. Min fart. Det gick helt vansinnigt långsamt första varvet på 11 km. Kunde inte få fart på benen och låg i 5 min/km fart hela första varvet. Jävla skit. Snart kom en tjej som kom förbi mig i en jäkla fart och hon såg så snabb och lätt ut. Efter första varvet stod hela TT-gänget och hejade utefter löpbanan istället och jag fick lite livslust igen. Var ju tvungen att öka lite när de gapade och skrek på mig. Och tamejfan så gav de där hejarropen lite mer eld i baken och jag kunde ÖKA andra varvet. Negativ split, kors i taket! Nu kom jag ikapp tjejen som sprang om mig. LAde mig i rygg men tyckte det gick för långsamt så jag drog förbi och hon kom aldrig i kapp. Skön känsla. Sprang väl på 1:43 tror jag och det var 2 min bättre än i fjol så det får jag vara nöjd med trots seg start.

Simon växlade ut ur T2 som etta i AG25-29 och låg länge högst upp. En tokbonkning, överhettning och energibrist de sista 7 km gjorde dock att han tappade en hel del och blev fyra i mål.

Våra tider blev 4:59 (Emma) respektive 4: 54 (Simon) och en 10:e (FPRO) respektive 4:e plats (AG25-29).

Det här är verkligen en tävling jag kan rekommendera, superkul bana och proffsigt arrangemang med mycket trafikvakter och duktiga volontärer. Åk dit och kör vettja!!!

Det hela toppades att jag blev utsedd till veckans Wolverine (veckans vulva) av Nelker och TT-gänget, vilken seger!

12308748_10153157280570009_7081274499207673281_n

På väg ut mot starten (simmade både i havet och i den äckligt varma Lagunen man ser på bilden)

12295457_10153735232623680_2099346274394013904_n

Taggade svenska proffs innan start!

12313917_10153735228908680_6908904561037249935_n

Proffsens start.

12308688_10153157280865009_5500240841629308297_n

Löpning mellan havet och Lagunen.

12316580_10153157283870009_1340246127671506373_n

Svettig cykling med bra hejarklack.

12308290_10153157282820009_719929873453973460_n

 

En bra klättring…

thailandcykel

….som bara fortsätter….

12278820_10153157284100009_5543845320371697467_n

…och fortsätter.

12299198_10153157284995009_2903207039730617831_n

Segt förstavarv på löpningen….

12310612_10153290923217358_7695418318587712666_n

…som tillslut ordnade upp sig!

12279138_10153157285055009_1513364096798740123_n

I MÅL!

12301462_10153735808493680_6339897885840267956_n

Pustar ut efter loppet med Simon (som leendet till trots var så jävla besviken…kolla in hans blåa läppar. Har man blåa läppar och fryser i 40 gradig värme så är inte allt helt rätt ställt).

thailand

Inte undra på att återhämtningen gått bra när man har det såhär!

Emma Graaf

It is taper time again! Ni som följer mig vet att jag och min Simon var i Malaysia och körde Ironman Langkawi för 2 veckor sedan. Race report finns att läsa på min andra blogg på triathlon.runnersworld.se. det gick ju inte överdrivet bra för mig där i hettan men i helgen är det dags för revansch igen med halvironmantävlingen Challenge Laguna Phuket.

Jag körde samma race förra året och i år hoppas jag på att föregående veckor har fått mig lite mer klimataklimatiserad så att jag kan mejsla ur lite extra;).

Kroppen känns fantastisk inför söndagen, och idag vilar jag helt så när som på lite simning i den fantastiska poolen här på Thanyapura Sport Resort. Finare och bättre anläggning för sport får man faktiskt leta efter. Njuter i fulla drag och inväntar att kroppen blir formtoppad.

Tillsammans med mig har jag Simon och ett helt gäng stockholmstriathleter från Micke Nelkers klubb Terrible Tuesday Triathlon, dessutom Mikaela Persson som också ska tävla i proffsklassen och min tränare Björn Andersson. Kan inte bli skönare gäng att hänga med.

Förra helgen körde jag en triathlontävling på samma bana som challenge-banan men bara simningen, för ett lag som desperat behövde en inhoppare.  Det blev en fin genomkörare med nästan) samma förberedelser. Simningen gick superbra och var kontrollerad även fast toppspeeden saknades. Kom upp från simningen som tredje lag! Kul!

Håll tummarna för mig nu på söndag!

received_10208221283873316

 

 

received_10153151229645009

Först ryggskott och nu en förkylning och jag som hade tänkt börja träna  mer strukturerat efter en lång vila. Men nu blir det ytterligare några dagars vila. Börjar bli lite rastlös men det är ganska skönt att inte känna ett måste att träna. Men det skall ändå bli kul att sätta igång och jag ser fram emot nästa säsong med nya och gamla samarbetspartners. //Marcus

Att starta upp träningen inför nästa års stora mål som blir att gå under 9 timmar i Kalmar och att försöka vinna min Age group. Med en bra dag och bra förberedelser borde det vara möjligt.
Har sedan Hawaii inte gjort mycket i träningsväg, kände att det behövdes en ordentlig vila efter en lång säsong.
Tänkte starta upp träningen men har åkt på ett ryggskott och snacka om att man blir handikappad. Kan knappt ta mig ur sängen men när det släpper kör vi igång igen. //Marcus

image

Pontus Lindberg

Plötsligt händer det!!

Jag vaknar upp ur bloggdvalan och komponerar ett inlägg! På något sätt är det ju så att motståndet mot att skriva ett inlägg ökar linjärt mot tiden från att man skrev senast – eftersom det blir så mycket mer man borde berätta. Så jag har helt enkelt bestämt mig för att skippa att göra utförliga racerapporter från de senaste tävlingarna, annars hade det nog aldrig blivit bloggande av igen.

En kort sammanfattning kommer här istället:

Säsongen blev ”ganska” utmanande, eftersom jag inledde med 12 veckors vila och kryckhopppning pga en bruten lårbenshals. (Cykelkrasch på Mallis – det är jag och 85-åringarna som roar oss med denna skada. 85-åringarna och alla som inte sysslar med elitidrott spikar eller byter hela lårbenshalsen till en protes dock. Det är inte så bra för löpning, som man kan gissa, så på mig fick det självläka. Tog ett tag och gjorde förbannat ont mest hela tiden, men till slut så blev även jag hel.)

För att hinna i form till VM var det bara att skippa alla förberedande halv-ironmantävlingar jag brukar köra, och försöka få in så mycket träning det bara gick. Simformen var absolut ikapp när det var dags för VM. Cykling var inte så bra som den var innan kraschen och löpningen lämnade fortfarande en del att önska.

Eftersom status var ganska okänd, då jag inte hann tävla något innan, så var jag nervös i klass med mina allra första Ironmantävlingar. Det vill säga mycket. Det blev inte bättre av att man kortade simsträckan från 4000 till 1500 meter – något som vilken halvkass simmare som helst kan ta sig igenom med hög hastighet. Det gynnar inte direkt mig som är en teknisk duktig simmare och därmed drar lite energi. Så jag fick ställa in mig på att motståndet kommer att vara mindre trötta jämfört med mig än de brukar vid start cykling.

vmlöp
Trött Pontus på upploppet… Foto: Fredrik Ronvall

Men det gick över förväntan får man nog säga – även om det är förbannat irriterande att inte kunna springa som jag man är van vid. Men man får ju utgå från de förutsättningar man har just nu, och inte från när man var som bäst.

I alla fall, resultatet blev ett VM-guld i lagtävlingen då vi i svenska landslaget knep förstaplatssen (Patrik, KJ och jag) framför Australien(!), och en 13:plats individuellt.motalapris
Prisutdelningen lag, ITU Id Triathlon World Championships. Foto Fredrik Ronvall.

Ett stort tack till alla ni som hejade fram mig!! Det var ett fantastiskt publikstöd!! Det är så kul att tävla på hemmaplan när alla hejar med förnamn trots att det står efternamnet på nummerlappen. =)

Med tanke på skadan som bedömdes vara ”Career ending” så är jag nöjd med denna tävling.

11666183_953751751349959_7937898039693764298_n
Flagghissning till svenska nationalsången. Bra känsla… =) Foto Erika Lindberg.

Därefter var det en kort rast och vila vilket behövdes då vi (jag och coach Jens dvs) hade kört mycket hårt för att komma i form igen.

För att inte fastna i bloggoproduktivitetsträsket när tiden går som en elvisp så utlovar jag en fortsättning på säsongssammanfattningen inom tre dagar. Det blir ju någon även någon sorts nytt bloggfrekvensrekord för i år tror jag. Och rekord är ju kul. =)